Ug ug blekansikte lyser

Idag var det riktigt vårväder. Tog en morgonpromenad och när solen skiner i kapp med plussgraderna känns livet lätt. Fisen var i högform då hon gått på sparlåga en tid med tanke på haltandet. Vi har inte ännu inte funnit något fel på henne. Nytt veterinärbesök i morgon bitti och meningen var att hon skulle halta imorgon bitti. Allt för att finna en orsak. Därför fick springa som en galning idag. Men icke, det där haltandet verkar komma lite som gubben ur lådan. Antar att det är överansträngning, korta senor eller ja vad vet jag. Vi ser vad vi kommer fram till, tids nog.

Jag föll tillbaka i snusträsket för en tid sedan och idag tog jag beslutet om att släppa taget om denna delikatess. Hur skall det gå? Jag har verkligen en skitdålig karaktär. Beslutet kom i och med en en kompis som hade hållit upp i 100 dagar och då tänkte jag att jag skall försöka jag med. Man mår så mycket bättre utan. Men däremellan, det är ingen lek!

I övrigt har vi i dag tittat på skyltar, och skadegörelse är väl något jag inte är förtjust i men just den här skadegörelsen delade jag uppfattning om i vart fall. Även om man inte behöver göra det handgripligen.

Cykelsäsongen börjar närma och nog är den så pass nära när man nu i alla fall kan använda sig av handens fem fingrar för att räkna de kvarstående månaderna. Någon hade dock långtidsparkerat i diket på vårt promenadstråk.

 

Veckan har även innehållit en del innomhusarbeten av det händiga slaget då vi börjar känna suget av hus. Lägenhetens skall ju värderas och säljas och det kvarstår några småsaker och lite bänkskivebyten och kaklande i köket. Dock har jag lärt mig att jag tar en sak i taget och jag började med den fashionabla entren till dasset. Dörrkarm och dörrsockel (den man kliver över när man går igen om dörren). Jag är ingen inte precis någon snickare men det blir allt som ofta rätt bra, med undantag av golvsocklarna i hörnen. Jag och girsågen kommer liksom inte överens. Eftersom jag lyft av dörren till dasset så blir det liksom ett litet dilemma när man skiter. Om någon öppnar ytterdörren känns det liksom att man skiter i trapphuset.

 

Att det heter lyftgångjärn fick jag som sagt lära mig idag, och att det inte är någon ide att använda svinto när man kan köpa nya på classe för en billig peng. För övrigt är svinto en underskattad produkt.

Och alice hon lökar mest hela dagarna.

Ny vecka nya möjligheter i morgon.

Min träning och LCHF liv

Träning
Nu har jag verkligen kommit igång igen med träningen. Förrutom de två till tre spinningpassen i veckan har jag lagt till längskidåkning på schemat varje helg.

Jag har haft svårt att ta det lite lugnt och inte forcera på alla spinningpassen. Helt enkelt köra slut på mig fullständigt vilket oftast medför att jag får lång återhämtningstid och därmed mindre träning. Jag försöker nu bara köra ett hårt spinningpass på onsdagar på två och en halvitmma på vätternrundanpasset som är beställt av ART, cykelföreningen som jag skall köra SUB10 gruppen med under vätternrundan i sommar. Alla andra pass kör försöker jag köra lite lugnare och med mer eftertanke.

Jag har även lagt in längdåkning på helgen och ikväll gick det riktigt bra, dock fortfarande lite obalanserat men med betydligt bättre flyt än förra gången. Känns riktigt roligt. Och på tisdagar tänkte jag och Malin börja simma.

Kost
Under december ballade kosten ut nästan fullständigt, även om de flesta skulle tycka jag åt ganska bra och i andras ögon ganska välbalanserat. Jag har återgått till en lite mera strikt kost med kolhydratintag från nästan enbart knäckemacka och det övriga som finns i all lagad mat som grönsaker och dylikt. Jag har nästan helt slutat dricka mjölk och försöker dra ner på konsumtionen av grädde, inte för fettet men för mejjeriprodukterna.

Jag mådde inte speciellt bra i kroppen under december, känslan av att kroppen är i obalans infann sig rätt snabbt när jag fuskade  med maten. Risig i magen blev jag, fick sår i näsan och tröttare blev jag, det sätter sig på psyket ganska omgående och är ingen angenäm upplevelse. Jag får alltid sår i näsan när jag fuskar mer än normalt. Tandköttet blir rött och blöder lätt och jag blir skakig i kroppen. Precis som det varit under hela mitt liv innan jag upptäckte lågkolhydratkost. Jag har faktiskt inte varit sjuk förutom en gång då jag fick ont i halsen under några dagar på två år.

Det har blivit ganska vedertaget med lågkolhydratkost bland de flesta, eller snarare förståelsen och LCHF handlar ju minns lika mycket om bra råvaror och att man inte skall leva på halvfabrikat och tillsatser. Jag har sedan länge slutat med profetior om kosten då det bara retar andra människor. Frågar folk eller börjar argumentera berättar jag givetvis min åsikt men annars så får dom hitta sin kost själv. Men jag förstår alla lyriska människor och framförallt överviktiga, vilket jag aldrig haft problem med blir het frälsta då något helt plötsligt förändrar deras liv och det enda dom behövt göra är att äta bra mat med kvalitet och inte vara rädd för fett och framförallt mättat fett. Då är det inte konstigt att man vill berätta för hela jorden hur bra man mår.

Det enda jag saknar att få storkonsumera är glass. En glassmaskin står på inköpslistan. Med den kan jag göra helt tilsattsfri glass med minimalt med socker. Jag hoppas att det kommer att smaka gott. Då är min kostfilosofi fulländad

Tindra helt enkelt!

Det var en härlig dag idag och både jag och fisen har rört på oss både till fots och några kilometer skidor blev det av sent på kvällen. Fisens haltande är väl ungefär som tidigare, hon haltar inte lika mycket men det kan lika gärna vara att vi tar det riktigt lugnt sedan några dagar tillbaka. Idag fick hon i alla fall gå lös runt norra berget, det tar i hjärtat att hindra henne att springa som en galning men det är ju för hennes bästa.

Det bästa med fisen är att hon är så social och fantastiskt snäll mot både barn människor och andra hundar eller överhuvudtaget vilken levande organism som helst. På de drygt fyra år vi haft henne har det alldrig hänt att av vi hamnat i groll med något levande. Andra hundar verkar bli lugn av henne även om dom skäller och är helt ifrån sig blir dom ofta lugn när fisen är med. Hon står kanske rätt lågt i rang bland andra hundar och hennes snälla och fjantiga sätt gör nog att hon inte verkar utmanande heller.

Idag fick vi besök av en kompis familj som hade en lite hundrädd pojke, han var lite avvaktande när de kom men innan de gick härifrån så matade han hunden från handen och gav henne till och med en kram rent spontant innan de gick.

Men det är ju inget unikt för vår hund, alla flattar är ju fantastiska att ha med bland barn.

Jag längtar redan till sommaren, vad fisen tycker vet jag naturligtvis inte men på sommaren försvinner hennes allergi nästan fullständigt då vi vistas nästan mer utomhus än inne i dammiga lägenheter.

Vad Alice tycker om vintern vet nog hon inte ens själv då hon knappt gått i snön förrutom på balkongen. Ja hon kanske får spinga lös i framtiden då stadsbilden kanske blivit en gård utanför stan. Vem vet?

Trots att jag kallar mig hundmänniska så är jag faktiskt hundrädd, ganska rejält med. För vissa hundar, eller kanske det är mäniskorna bakom kopplen jag skall vara rädd för? Jag tycker det borde finnas ett hundkörkort, framförallt för hundarna bästa. Jag har ibland svårt att känna empati för människor. Väldigt förenklat har alla människor en möjlighet till att förändra sitt liv men det har aldrig ett djur i människors våld.

Jag undrar egentligen varför man skaffar hundar som är eller liknar kamphundar om man inte är genuint intresserade av rasen och gillar att arbeta med en sådan krävande hund? Låt mig få ha mina fördomar för en stund, men det är ganska ofta ungdomar, anabola gympojkar och människor från sämre sociala förhållanden. Det är en ren iakttagelse av mig och kanske saknar all substans men om jag spårar vidare så antar jag helt enkelt att det är ett substitut till den dåliga självkänslan. Det är när jag möter dessa ekipage jag inte alls är speciellt komfortabelt i situationen.

Men det är skönt att ha fisen med sig när det dyker upp dåliga hundmänniskor då fisen hanterar hundarna åt mig.

Lite info om flatten

Nu skall jag och Fisen mysa på i soffan då Malin är på vift.

 

Fisen hos veterinären

Husse hade byggt berg av småsten och laddade med att hunden mest troligt blir amputerad denna dag då vi besökte veterinären med Tindras haltande högerben. Hon liksom släpar det stela benet ibland. Artros hade jag googlat mig till och det stämmer precis in på symptomen. Hunden haltar oftast efter vila och efter att den rört sig en stund värms lederna/leden upp och hältan försvinner. Och så är det precis för Tindra. Nu visade sig att det mycket väl kan vara Artros men på ett pytte pytte litet ben på höger inner och ytter tå. Så jag blev rätt lättad av den diagnosen trots att det kan vara svårt att läka det på kort tid. Nu är det ju inte skrivet i sten att det enbart är detta men vi börjar med den diagnosen så får vi se vad som visas på återkontrollerna.

Det blev röntgen, klämm och känn samt utskrivning av recept. Det är roligt att komma till Södra bergets veterinärer då dom känner igen oss då vi har varit där så många gånger med tindras allergi. Man får alltid bra hjälp och bemötande.

Bantat för mycket

Nu blir det lite lugnare promenader och alltid i koppel, det blir lite trist då hon alltid får gå lös med mig. Men hon är som en galning när hon får springa lös så det är lätt hänt att det förvärras eller inte läker ut om det händer något.

Nu hoppas jag att det hela blir återställt så hon åtminstone kan leva normalt. Någon draghund blir det inte av henne men jag kan spara den nyinköpta selen till hund nummer två som förmodligen ramlar in i famuljen så fort vi skaffar hus.

Paradiset

Såg en otroligt rolig dokumentär. Ibland behövs det inte så mycket för att man skall skratta och känna lite värme i hjärtat. Paradiset om ett par, en stuga och en tapet. Se själv! Underbart…

Premiärturen

Klockan ringde lagomt vid halv åtta och efter en halvtimmes uppvaknande och en hundnos vid dörrkarmen så avnjöts frukosten bestående av gårdagens middag. Det var idag jag hade bestämt mig för att ta premiärturen på de nyinköpta längdskidorna.

Väl på plats på södra berget så insåg jag att jag inte var först på plats, redan hade massor av bilar parkerat och i vallabodarna kletades det friskt.

Jag hittade mig ett spår på 5 km som var brett pistat så allt var verkligen laddat för att åka fort. Och fort gick det, riktigt fort……. att inse att det här var ingen lekstuga. Jag mindes att det gick på som en stucken gris i unga år men herrejävlar vad det värkte i smalbenen, fullt sjå att hålla balansen i nedförsbackarna och inte tala om uppför!

Efter 5 kilometer kändes det som att jag kört vätternrundan med punka på framhjulet. Men även om det var fysiskt tungt så var det faktiskt riktigt roligt. Värken i smalbenet släppte ganska snabbt och efter att jag vilat lite och pratat strunt med några andra likasinnade som inte hade skidben av världsklass tog jag mig runt en gång till och andra varvet gick faktiskt riktigt bra. Förmodligen spände jag mig för kung och fosterland i en ouppvärmd och ovan kropp under första varvet.

Men det återstår nog ett bra antal turer innan farten infinner sig kan jag tänka.

Fortsatt trevlig helg!

Nyinköpt skidutrustning

Jag har nog inte åkt skidor på längden på över 20 år. Jag har haft ett lite avigt förhållande till längdskidor. Framför allt klassisk still som jag är urusel på att åka.

Jag antar att det är följande orsaker till att jag inte gillade klassisk skidåkning då (kanske nu med?)

1. Alla min dåvarande kompisar körde skoter och var relativt ointresserade av motion i allmänhet.

2. Skidutrustning var fullkomligt oanpassad och teknikbefriad. Valla, vad är det?, rätt skidor, vadå skall dom inte bara vara raka, pjäxor, finns det olika. Ja då visste jag inte det men jag hade förmodligen precis allt fel i utrustningsväg.

3. Jag hade nog ingen bra åkteknik heller till råga på allt.

Skating går ju faktiskt att ta sig fram på vilka plankor som helst och det var väl det enda jag tyckte var roligt i skidväg då det begav sig, på hård isig skare runt seskarö under vårvintrarna bar det sig flera gånger med hejdundrande fart. Man behöver ju ingen glidvalla eller något annat märkvärdigt så länge det är isigt underlag.

Så nu var tanken att jag och hunden skulle börja åka skidor igen, och för säkerhetskulle köpte jag skate-skidor, med skate-pjäxor och rätt längd på stavarna. Vä utprovat på butik. Jag gick lite vallakurs hos en arbetskollega som kan allt om skidhantering, väl utprovad draghundsutrustning till hunden på djurbutuken så nu kan inget gå fel.

Jo hunden har börjat halta efter vila och allt pekar på artros vilket skulle vara kaput för hunden med all hårdare träning, men jag hoppas verkligen inte det och hoppas snarare på en inflammation, sträckning eller liknande. Vi skall boka tid hos veterinär till vecka så jag får ta det lugnt med spekulationerna.

Men jag är i god form så imorgon skall jag ut på södra berget och svinga skidorna på spåren. Är det riktigt roligt kanske man törs investera i ett par klassiska till nästa säsong. Men vi börjar med skate.

Kvällen till ära en relativt nyfunnen öronknullare.

Solens svaga strålar

Det är inte länge det är ljust nu, men vi han med en promenad “baki ön” och vackert var det i det svaga solskenet. Med en kopp te och rätt frusna fingrar promenerade vi en bit längs kustremsan på östra Seskarö. Tindra hade badfasoner och blötte tassarna men inte mer än att matte tillät. För mig får hon bada isvak om hon vill. Så länge hon rör på sig så är det nog ingen fara. Det är alltid lika lungt här på ön. Vare sig man är ute, morgon, dag eller kväll stöter man sällan på någon vare sig ute på byn eller i skogen.

Novembersol

Och den kvarvarande geocachen som vi fick lämna i sommras pga fågelbo i gömman fixade vi idag.

Det blev en cach till

Fisen 9 veckor senare

Fisen och tigern

Igår avslutades första etappen av skellefteåjobbet och jag fick träffa fisen igår igen efter att hon varit på kollo hos morsan och farsan i nio veckor. Oj vad glad hon blev när hon såg husse igen. Sann lycka kan inte beskrivas. Hon har haft det riktigt bra på Seskarö och jag tror inte hon saknat den lilla lägenheten i Sundsvall ett dugg. Men man får väl hoppas att hon inte blivit så bortskämd att hon inte vill flytta tillbaka hem igen.

Ont om tid LCHF favorit

Locket på smörgåstårtan är underskattad

En klar favorit när man har lite ont om tid eller inte speciellt sugen på att lägga tid på maten är att skapa ett smörgåstårtelock. Helt fantastiskt gott! Hårdost i botten och massor av majonnäs. Ovanpå lite av vad man önskar och har i kylskåpet. Mättande och fantastiskt smakfullt. Till smårgåstårtelocket dricker man givetvis roibos te.

Helgen tänkte jag avsluta med ett spinningpass, bastu och sedan gulachsoppa och ostplättar till middag. Då vet ni i vart fall vad som finns i min mage. Trevligt avslut!